Möllebackskyrkan

Jag har under de senaste veckorna lyssnat på en låt på väg till och från jobbet. Den heter ”The Sky Spills Over” av Michel W Smith. Den börjar så här, fritt översatt:

Det står en blomma mitt i den torra öknen. Den blommar röd i torkan
Det har inte regnat på många år, regn Bakom horisonten samlas molnen

Kan du höra åskan sjunga ut hans namn tills regnet kommer?

När man går runt här på sjukhuset träffar man ibland människor med en stor portion lidande. Vid ett tillfälle sa jag efter att ha lyssnat på en kvinnas berättelse.

• –  Ja, man orkar ju inte ta hur mycket lidande som helst.
• –  Jodå. Det verkar så i alla fall, svarade hon.

  Det var något speciellt med denna människa. Man får akta sig för att försköna lidande. Det som är ont, det är ont. Smärtan är smärta och död är död, men ibland kan man se den vackraste av alla blommor i öknen. Om lidandet får oss att vända ansiktet mot Jesus kan lidandet bli den process som gör oss mera kristuslika.
  Paulus skriver om ett lidande i Fil 3 som leder till en fördjupad kunskap om Kristus, om kraften från Jesus uppståndelse. Han räknar upp en hel del saker som man på den tiden klassade väldigt högt: Rättrogen jude, suttit vid Gamaliels fötter, nitisk, ett känt namn, hög status och ett gott liv. Han menade t.o.m. att allt sådant är skräp jämfört med kunskapen om Kristus.
  Det är som om det finns en port in till människans hjärta som heter lidande. När Kristus får vara där med sin uppståndelses kraft skapas ett värde som vi är tacksamma för. Jesus förklarar det på ett annat sätt i Matteus 13.

  ”Himmelriket är som en skatt som ligger gömd i en åker. En man hittar den och gömmer den igen, och i sin glädje går han och säljer allt han äger och köper åkern”

  Den första frågan är vad Jesus gjort för oss, d.v.s. genom korset och uppståndelsen köpt oss fria från synd och död. Den andra frågan är vad Kristus kan göra i oss, d.v.s. den process som Helig Ande gör i våra liv. För en som fått se denna skatt, den som fått denna kunskap, för den bleknar allt annat. Då är livet i Kristus värt mest av allt.

  Om jag får ge min tolkning av sången i inledningen – vi tänker gärna att efter torkan kommer regn, då kommer blomman att blomma. Det vill säga det kommer att bli bra igen när lidandet tar slut. Det är inte så. Den enda gång vi blivit lovade att lidande kommer att upphöra är när vi är hemma i himmelen, men mitt i öknen kommer åskan för att fördjupa Kristus i oss.

  ”Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör, och den som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö.”

Glenn

När jag har en ledig helg startar nästan alltid min son en konversation lik följande:

– Pappa, skall vi hitta på något i helgen?
– Ja kanske det, svarar jag. Vad vill du göra?

– Åka till Kalmar.
– Jaha, vad skall vi göra där?
– IKEA.
Resmålen kan vara olika: Öland, Växjö, m.m. Det märkliga är att ofta vill han till något köpcentrum. Varken han eller jag är egentligen särskilt roade av köpcentrum. Ju större köpcentrum, desto mer folk och desto kortare blir vistelsen där. Förra gången var det så mycket folk att vi t.o.m. övervägde om vi över huvud taget skulle gå in. Ofta kommer vi hem med en Loka vattenflaska eller batterier el dyl. När vi återvänder hem blir jag lätt på dåligt humör och tänker ”Det var den dyraste vattenflaska jag någonsin köpt. Det finns gott om vattenflaskor i Lyckeby.” Men om man lyckas lägga undan sina känslor och frågar ”Vad tycker du var det bästa med resan?” svarar han ”Gemenskap”.
Då kan man inte vara arg längre. För när man sitter i bilen kan man inte vara någon annanstans än just i bilen. Då kan jag inte säga. ”Jag skall bara…” Är det bara vi två kan ingen annan heller ta min uppmärksamhet. Då är det bara han och jag. Vi investerade inte i

kläder, vattenflaskor el dyl. utan i gemenskap. Det har han upptäckt långt före mig. Tänk att man kan tänka så fel i denna effektivitetens värld. När man frågar sig: Hur vi skall göra detta så kostnadseffektivt som möjligt? Hur skall vi kunna spara så mycket energi eller tid som möjligt? När allt egentligen handlar om gemenskap. Tänk om man istället gör det till en gemenskapsfråga. Hur skall vi få en gemenskap i detta? Vilka skall jag ta med mig? Ett av våra kärnvärden är gemenskap. Hur skapar vi gemenskap i det som redan görs? Hur uppstår gemenskap? Måste vi göra samma sak, eller? Kan man göra olika saker men ändå ha gemenskap? Vad är gemenskap egentligen?

Vi går nu in i en period på kyrkoåret i vilken vi på ett särskilt sätt uppmärksammar Guds närvaro. Gud satsar allt han äger för att dela vår gemenskap. Säger vi att Gud är gemenskap har vi sagt mer än om vi säger att Gud är kärlek, skriver Wilfrid Stinissen. Han syftar då på treenighetens mysterium. Kärleken kräver ju någon att älska. I helig gemenskap där Fadern, Sonen och Anden är så förenade med varandra att man inte kan säga ”dem” eller ”de” utan man måste säga ”Du”, i denna heliga gemenskap har Gud bjudit in oss.

”Brödet som vi bryter, ger det inte oss gemenskap med Kristi kropp?” ur 1 Kor 10:16.

”Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss.” Fil 2:6f
Guds frälsningsplan är inte enbart knuten till korset. Man börjar med julen går genom påsken och sedan vidare till pingsten. Jesu födelse, död, uppståndelse och andens utgjutelse har ett och samma mål: Gemenskap. Den sortens gemenskap som t.o.m. den folkskygge skulle älska. Där respekt, tid, förståelse och samhörighet finns. Där man blir en given del i ett större sammanhang. Där Guds helande ström flyter i oss och genom oss. Den går från hjärta till hjärta.

”Jag ber att de alla skall bli ett och att liksom du, fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss.”

Guds frid vare med oss!

Glenn