Gemenskap

När jag har en ledig helg startar nästan alltid min son en konversation lik följande:

– Pappa, skall vi hitta på något i helgen?
– Ja kanske det, svarar jag. Vad vill du göra?

– Åka till Kalmar.
– Jaha, vad skall vi göra där?
– IKEA.
Resmålen kan vara olika: Öland, Växjö, m.m. Det märkliga är att ofta vill han till något köpcentrum. Varken han eller jag är egentligen särskilt roade av köpcentrum. Ju större köpcentrum, desto mer folk och desto kortare blir vistelsen där. Förra gången var det så mycket folk att vi t.o.m. övervägde om vi över huvud taget skulle gå in. Ofta kommer vi hem med en Loka vattenflaska eller batterier el dyl. När vi återvänder hem blir jag lätt på dåligt humör och tänker ”Det var den dyraste vattenflaska jag någonsin köpt. Det finns gott om vattenflaskor i Lyckeby.” Men om man lyckas lägga undan sina känslor och frågar ”Vad tycker du var det bästa med resan?” svarar han ”Gemenskap”.
Då kan man inte vara arg längre. För när man sitter i bilen kan man inte vara någon annanstans än just i bilen. Då kan jag inte säga. ”Jag skall bara…” Är det bara vi två kan ingen annan heller ta min uppmärksamhet. Då är det bara han och jag. Vi investerade inte i

kläder, vattenflaskor el dyl. utan i gemenskap. Det har han upptäckt långt före mig. Tänk att man kan tänka så fel i denna effektivitetens värld. När man frågar sig: Hur vi skall göra detta så kostnadseffektivt som möjligt? Hur skall vi kunna spara så mycket energi eller tid som möjligt? När allt egentligen handlar om gemenskap. Tänk om man istället gör det till en gemenskapsfråga. Hur skall vi få en gemenskap i detta? Vilka skall jag ta med mig? Ett av våra kärnvärden är gemenskap. Hur skapar vi gemenskap i det som redan görs? Hur uppstår gemenskap? Måste vi göra samma sak, eller? Kan man göra olika saker men ändå ha gemenskap? Vad är gemenskap egentligen?

Vi går nu in i en period på kyrkoåret i vilken vi på ett särskilt sätt uppmärksammar Guds närvaro. Gud satsar allt han äger för att dela vår gemenskap. Säger vi att Gud är gemenskap har vi sagt mer än om vi säger att Gud är kärlek, skriver Wilfrid Stinissen. Han syftar då på treenighetens mysterium. Kärleken kräver ju någon att älska. I helig gemenskap där Fadern, Sonen och Anden är så förenade med varandra att man inte kan säga ”dem” eller ”de” utan man måste säga ”Du”, i denna heliga gemenskap har Gud bjudit in oss.

”Brödet som vi bryter, ger det inte oss gemenskap med Kristi kropp?” ur 1 Kor 10:16.

”Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss.” Fil 2:6f
Guds frälsningsplan är inte enbart knuten till korset. Man börjar med julen går genom påsken och sedan vidare till pingsten. Jesu födelse, död, uppståndelse och andens utgjutelse har ett och samma mål: Gemenskap. Den sortens gemenskap som t.o.m. den folkskygge skulle älska. Där respekt, tid, förståelse och samhörighet finns. Där man blir en given del i ett större sammanhang. Där Guds helande ström flyter i oss och genom oss. Den går från hjärta till hjärta.

”Jag ber att de alla skall bli ett och att liksom du, fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss.”

Guds frid vare med oss!

Glenn

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.